​Mina fingertoppar nuddar tangenterna. Så vana vid känslan av att trycka på rätt ställe. Vilken känsla att genom att låta fingrarna dansa sin dans skapa en text läslig för mig själv och andra. Låta andras tankar blanda sig med mina. Dela. Ta in. Analysera. Våga.

Utsätta sig för risken att bli kritiserad. Ett måste? Eller? Är det verkligen så att vi ska behöva vädra våra åsikter varje gång något sker? De som till yrket kallar sig ”kritiker” har de fått i uppdrag att enbart fokusera på det dåliga? Är det helt ute att vara snäll? Är det omodernt att vara trevlig? Är det för ”Svensson” att tycka att något ”vanligt” är helt jäkla okej?

Det är så trist att se att rollen som barsk kritiker oftast är det som låter sig höras och synas högst. Vi återkommer hela tiden till möjligheten att slå ner på något. Säljer det bättre? Är vi mera unika om vi icke-gillar? Är vi mera ”i tiden” med sågningar och avsky? När blev världen så kall i vårt klimathotade tillstånd att vi måste kräkas vid tangentbordet så till den milda grad att någon lägger sig till sömns med en klump i magen och ett troll i huvudet som går fram med en machete över de nervbanor som har en positiv uppfattning om det som nu direkt går att läsa i text på internet. Vart finns Fluor-tanten med sina fotriktiga skor och de små medicinkopparna hon delade ut för att skölja bort ”Självkänsle-trollen”? Hon finns inte. Idag förväntas du klara dig själv eller få en KBT-terapeut som du själv ska söka upp – och om han visar sig vara i full färd att sälja sitt hus och avbokar tre möten i rad så att du inte kan besöka honom så får du återigen klara dig själv. Ruta ett. Trollen är kvar. KBT-terapeuten som uttalat sig själv som den bäste och den som var lärande till andra har förhoppningsvis tjänat fint på sin husförsäljning och de fakturor han debiterat för det enda möte vi hann med.

Tv-underhållning får kritik från pressen. Hela tiden. Ju mera ”Svensson” det är desto mera kritik. När vi, den grå massan, gillar något blir vi genast korrigerade i pressens inlägg om hur o-kulturellt det är, hur dåligt det är, hur illa ställt det måste vara för den som säger sig bli underhållen av detta nonsen och vi tar emot och vissa vänder på den kappa av fasad som hålls upp för att passa in. Eller snarare då INTE passa in eftersom hela känslan med ”Svensson” är helt fel! Hela presskåren har valt ett antal hackkycklingar genom tiderna. En av de mest utsatta måste ju vara Sanna Nielsen och hennes uppdrag på ”Allsång på Skansen”. Jag kan inte uttala mig särskilt mycket om programmet eftersom jag inte sett det denna säsongen. Efter förra avsnittet så haglade det i alla fall troll via internet upplagor skrivna av män som måste ha en spegel av mosaikbitar för att känna sig unika var gång de speglar sig. De kan inte se helheten av sig själva tänker jag för de har sådant behov av att hävda sig gentemot en kvinna som vunnit hela (eller i alla fall minst halva) Sveriges gunst genom sin personlighet. Man efterfrågade om hennes chefer inte sett vad som pågått.

Filmkritiker de gillar då inte sådana filmer som jag gillar! Tydligen säger deras trollmunnar att jag är för main stream som gillar sådan där blaskfilm som är begriplig. Filmer som jag påbörjat och fått stänga av eftersom de är som ett pussel som man lägger med baksidan upp och inte förstår någonting av hyllar de. Jag undrar varför?! Är det för att de blir mera unika då? Framstår som skolade? Jag får framstå som ”Svensson” igen. Dåligt? Nej, inte i mina ögon!

Musikkritiker….alltså när jag blir förbaskat rik en dag så ska jag KÖPA spaltmeter efter spaltmeter i pressen och skriva om Carola och Mello på det mest utsökta och vackraste sätt jag kan. Jag har sådant behov att hävda mig och bryta arm på de som ständigt måste kritisera människor för att de gillar en slags musiksort. Carola exempelvis. Jag ÄLSKAR Carola! Det vet alla som känner mig. Så fort man nämner det i ett rum med andra människor säger 99 gånger av 100 alltid någon ”Ja, ja hon sjunger ju bra…men alltså hon är ju så konstig..och så pratar hon ju så konstigt…och har sådana konstiga uppfattningar och kastar blommor” Om de nämner artister som tar droger, viker ut sig, slår sin hustru, förskingrar pengar, ligger med groupies, snor andras material, är otrogna, uttalar sig på fyllan, slår sönder hotellrum efter hotellrum, stalkar sina ex, drar från notan…ja…vad som helst SÅ ÄR DET INGEN som säger något om deras ”privatliv”. Carolas privatliv däremot – det dras upp varenda gång i princip. Hon kanske inte alls vill ha någon upprättelse – men JAG vill det! Jag känner inte henne. Kan inte ens påstå att jag vet hur hon är men jag vet att hon sjunger så att det bubblar i mitt hjärta av glädje. Det är dock mera okej att vara ett troll kring Carola. TÄNK efter hur mycket pengar pressen har tjänat på henne… och andra artister som de vräkt ut tråkigheter om. Eller vägrat skriva om.

Nu är ju inte jag någon kändis. Jag förekommer inte så ofta på löpet. (En gång har jag befunnit mig där.. med bandage runt skallen och osminkad… hahahaha ödet är ju för gulligt liksom) Ändå blir även jag utsatt för kritik. Lögner. Det blir säkert du också. Det finns människor som ibland gör det till ”sin grej” att missuppfatta. Vända på rocken så att det bara passar deras agenda. Väljer sina sanningar för att det passar deras bild av världen bättre och de slipper självrannsakan. Det är ALLTID lättare att skylla på någon annan än på sig själv och sin egen insats….eller snarare BRISTEN på sin egen insats.

Det gör ont. När rykten och lögner florerar om en själv. När tystnaden ekar från någon man bryr sig om men som valt en annan väg i livet för att det blev lättare. Då det är lättare att fabricera en tro som man följer i sin enfald om att den är sanningen. Den enda sanningen. Det är väl bara det att de flesta vet redan. Det är omöjligt att luras i all tid och otid. Alla andra vet. Kritiker vet de också. Kanske äter något troll på deras insida också. Kanske längtar de efter sanningens Fluor-tant för att rädda sig själva från den spiral av självförakt ska få ett slut och snurra åt andra hållet.

Att be om ursäkt och äga att man gjort fel är nog det bästa sättet att få stopp på trollen inom sig – MEN det funkar inte så länge man inte insett att den där spegeln man har bara reflekterar det man vill se. Inte det som är sanning alla gånger…utan ens egen bild av världen. Den lätta vägen eller den rätta vägen.. It´s all up to you.

Livsglitter är att våga vara precis som du är om du är vänligt sinnad. Känner du att du har lite trolltendenser….”Var så god skölj!” jobba med det från insidan….för alla andra ser dina lögner, jag lovar…

Jag önskar dig i sanning Allt Gott

Kram Mimmi

www.möjlighet.nu

www.mimmisblogg.se

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments