Dina ord lämnar din mun och hamnar i någons öra…kanske som en käftsmäll...kanske som en förödande tornado som för alltid bryter ner ett jag som egentligen skulle stå starkt inför sig själv och världen. Där våra ord likt hammarslag har nitat fast en självuppfattning som inte var ägarens från början....där modeller av livet inte överensstämmer med själva det verkliga livet som mottagaren tänkt leva...

Vi tycker oerhört mycket om just oerhört mycket. Vi har behov av att uttrycka det både i folks sällskap, online och bakom andras ryggar. Vi läser skvaller i tidningar och på hemsidor. Vi ser och vi tycker. Vi visar upp väl valda delar av våra liv, men inte skiten i hörnet… Vi delar skvaller genom ”Har du hört…”

Eller är det bara jag? Blir du irriterad när jag skriver vi? Kanske – men om du klarat dig igenom livet utan att snacka ”skit” om dig själv eller någon annan eller inte behövt förställa dig någon gång så är jag full av beundran av dig! Jag skulle gärna vilja lära mig av dig i så fall.

I vissa sällskap förekommer skvaller mera än i andra. Vissa har ett större behov av att både dela med sig och att lyssna för att kunna bygga på din story och dela den ytterligare. Kanske för att visa sig själva bättre. Kanske för att framstå som något trevligare. Kanske för att skydda sig själva. Andra stänger det ute i samtal och låter sina stavelser hamna online istället. Dessutom finns alla dessa som smyger sig in i provocerande sammanhang bakom ett alias som döljer deras verkliga identitet. Där dessa alias tillåter sig verbala kräk-kaskader över ämnen som engagerar dem. Där självinsikten sviker och man uttalar sig som om man har kunskap i ämnet…

Sedan finns det några speciella dekorationer och tillbehör vi har i våra hem som också högt och tydligt vill berätta saker om personer. Oftast nedlåtande kommentarer för att skava på självkänslan. Dessa tingestar står ofta under ett skåp eller sitter på ett skåp eller en vägg. Det är en våg och speglar jag talar om. Genom bilden av oss själva och en pil på en skala av kilon ger vi oss själva oförtjänt kritik om att inte räcka till. Vi låter spegelbilden skrika ut sitt hat mot det som vi ska kalla ”jag”. Jämför oss med redigerade foton av personer som levt ett liv framför en kamera men samtidigt gjort avkall på allt som kan öka kroppens volym en storlek. Dessa människor som blir mått-tabell trots att vi i verkligheten varken har photoshop live eller ett team av sminkörer och frisörer runt omkring oss som trängs med dem som ska klä på oss väl valda märken.

Värst är väl de gånger vi uttalar mindre vackra betyg om våra partners som är förälder åt ens barn. När vi pratar om dem pratar vi automatiskt illa om halva barnet som står med ögon fulla av livsglöd och öron på skaft för att höra allt och lära sig mera. Varje gång vi säger något om denne del av vårt gemensamma föräldraskap så säger vi till halva barnet att det inte duger….för mina bara är ju halva jag och halva min man… Det är precis detsamma när vi klankar ner på oss själva. Då är ju min del av det genetiska arv jag lämnat vidare andrasortering…. Jag vill ju att mina barn ska växa upp i trygghet med sig själva…att hela deras jag är fantastiskt.

I verkligheten finns också koftor och tröjor med lång ärm som ska dölja de stunder av djup ångest som botats tillfälligt av ett snitt i huden för att låta smärtan överta ångestanfallets plats för en stund. Där blodet får rusa ur sin vanliga bana av blodomlopp och rinna längs armen i en förlösande liten bäck av tillfällig lättnad. Och ärren av dessa stunder av resan mellan helvete och medvetande bärs för alltid som en uppmaning om att man inte någonsin råder över sitt eget jag. När som helst kan den inre lavan behöva sitt snittade vulkanhål för att kunna fullfölja sitt utbrott….

Så genom allt, vart du än befinner dig med ditt eget ”jag” så bär du dina öron, precis som öronen på de vi talar om och kritiserar, skvallrar, hänger ut och har åsikter om. De hör dig. De lyssnar på dig. Du bär en hudkostym som du fått genom DNA som flätats samman mellan dina föräldrar. Vissa drag kan komma från andra generationer och från ena sidan släkten mera än andra. Vi är präglade av våra arv och när vi väl fått en Adams- eller Evadräkt så är det den vi får hållas med under vårt liv. Den går att justera bitvis genom skickliga plastikkirurgers händer och erfarenheter men det mesta får vi dras med. Vi kan hålla denna livskostym i bättre eller sämre kondition beroende på hur vi väljer att leva. Denna elastiska hudkostym har till uppgift att hålla vårt inre på plats. Ge oss utrymme att växa genom personlig utveckling. Hitta våra styrkor och jobba med våra svagheter.

Öronen sitter på utsidan. Som kanaler som blir motorvägssnabba in till vårt centrum av självkänsla… du behöver verkligen inte prata illa om dig själv. Förmodligen finns det en hel del människor som redan pratar bakom din rygg. Jag har gjort det, pratat illa om folk. Jag har fått utstå det, då det faktiskt oftast kommer fram…. Och det är inte något som känns gott i hjärtat. Bara jag kan bestämma mig för att sluta med det och bara du kan bestämma för dig. Försök dock att rädda andras öron och dina egna öron. Kör inte in på motorvägar som riskerar sluta i en masskrock i vare sig ditt eget eller någon annans inre….

Livsglitter är att våga älska sig själv och stå för det!

”Åsikter betalar inte mina räkningar….” är ett uttryck jag tröstar mig med.

Jag önskar dig i sanning Allt Gott!

Kram Mimmi

www.möjlighet.nu

www.mimmisblogg.se

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments