Om nattmaran rider dig och din dröm slutar med att du dör…vaknar man då upp igen? På riktigt menar jag? Jag undrar verkligen! Nattens drömmar gav mig en skräckupplevelse värdig en Oscarstatyett – så filmatisk var den. Jag som blev utsatt för en konspiration…som tog slut i att en man stod med ett maskingevär och fyrade av rakt mot mig och jag slängde mig över en halvvägg och landade i mitt eget blod och känslor om att det blir skönt att nu vila. Tills en stark stöt kändes i mitt bakhuvud och jag trodde att mannen kommit tillbaka med en hammare för att ta den sista livskraften ur mig. Det var polis och läkare som gav mig ett stygn i huvudet med en sådan där ”häftpistol” som gjorde att jag fick känslan av ett slag. De skulle rädda mig.

Jag vaknade. Hade inte en aning om vart jag var. Två ljud av snarkningar lät omkring mig och jag visste inte vems de var. Det var mörkt. Min kropp var oerhört stel och svettig. Min puls var hög. Jag hade något över mina ögon och fick samla all kraft jag hade för att våga lyfta min hand och frigöra den från den kropp som tydligen var min och nu ar smärtan efter att ha blivit skjuten – JAG SKJUTEN? Vad hade jag gjort mot någon annan människa för att någon skulle vilja skjuta mig? Jag hittade inte svaret inom mig. Ännu hade jag inte förstått att jag bara hade drömt. Ännu lät mitt inre mig tro att jag var en överlevare från en våldshandling riktad mot mig. Mina fingertoppar nuddade något över mina ögon. En bit tyg. Vem hade maskerat mina ögon? Vad var det om jag inte skulle få se? Min mun var fri och jag var inte bunden. Dock hade jag två, förmodligen rätt stora och bastanta med tanke på deras snarkningar, vakter i samma rum som jag låg i. De hade somnat. Var det natt? I ett virvelvindsspektrum slungades jag rätt ner i verkligheten igen och sakta gick det upp för mig att jag drömt. Min kropp var hel förutom det sår som börjat läka i mitt huvud och de inre spår av ett trauma som jag måste lära mig att tackla.

Mitt inre och min kropp befann sig på min specialgjorda madrass som är anpassad för mig. Den som min kropp är van att få lägga sig ner och sova på. Där jag och mitt väsen ska få vara trygg och fri från det onda. Trots det har det onda följt mig sedan 2009 och därifrån stegrat till en smärta som hotat att bryta min själ i bitar om och om igen för att sedan få ett avbrott i den ”vanliga” smärtan och ge mig en helt ny typ av värk och minnen. På ett sätt befriande. På ett sätt förlamande. Det tygstycke som fanns över mina ögon var min sovmask. En gåva från det flygbolag som vi blev hemflugna med genom SOS International. En mjuk grå mask med deras gula logo på. Den som gett mig mitt mörker när ljuset varit för tungt att ta in. När solens strålar blivit vassa istället för smekande. Sovmasken som hjälpt mig igenom dagarna när sömnen har haft ett sådant behov att ta plats. De ljudliga snarkningarna fortsatte att vibrera intill mig. Min hjärna hade fortfarande inte förstått varför det var två olika män i min säng. Det gick upp för mig att den ena typen av snarkning kom från Bosse, min man och det var ju helt i sin ordning. Den andra om från en annan man med mera hår på bröstet än Bosse…från Diezel – vår lilla Chihuahua. Han låg tryggt vid mina fötter och sov så gott. Drömmen gick på repeat i mitt huvud och om och om igen blev jag skjuten bakifrån. Jag förstod inte min smärta från huvudet och jag förstod inte anledningen till att min kropp var så stel….tills jag mindes bilolyckan. Den som idag är två veckor gammal om en liten stund….i fjorton dagar har mitt liv skrivit en ny typ av historia….

Mitt liv tog inte slut på den sexfiliga motorväg vi befann oss på. Det är ett mirakel. Min strid tog en ny början och nu är jag inte lika säker på vad jag strider för eller mot. Jag och mitt väsen ska gå och stå upp mot tusenåriga traditioner. Möta och mätas i en rättegång där stora skillnader finns från det jag är van vid. Vi har blivit både varnade och uppmuntrade att åka. Löften om att bli hörda och farhågor om att inte ens få säga vår mening har kommit till oss. Vi är förlorade i en rymd av tradition och kultur. Vi är förrådda av det vi trodde var vår trygghet. Ingenstans finns hjälpen som stillar oss. Ingenstans finns de rätta svaren att få. De NEJ och de AVSLAG vi hittills har fått har varit lika smärtsamma som krocken och lika oroande som vår framtid. Vår kamp blir vår egen och de som tvår sina händer är många. De som kunde funnits där vänder oss ryggen. Vi får förlita oss på det vi själva kan få fram genom den välsignade hjälp vi fått från er vänner och de vi inte ens känner som tagit sig tid att höra av sig! Ni har varit ovärderliga igenom detta! TACK!

Jag dog inte i natt. Jag överlevde. Min tacksamhet är stor. Det finns dock de runt om oss som faktiskt bara har gått upp ur sängen just för att de inte dog i natt. Du har säkert någon omkring dig som känner precis så. Någon som inte blir sedd. Någon som inte får det där glada ”Hej! Hur är det?” med ögon mot sig som lyser av värme och intresse. Någon som bara finns där år ut och år in. Någon som bara låter tiden gå i väntan på en natt som gör att denne någon inte längre behöver gå upp. DU kan hjälpa den person som är ”någon ” i ditt liv. Se. Hör. Le. På lunchrasten idag – fråga om du får slå dig ner hos denne ”någon”, på väg hem ifrån jobbet stanna upp och ta dig 98 sekunder eller vad det nu tar för att fråga ”Hur har du det?” och LYSSNA på svaret. Alla någon kanske kan få en chans på riktigt då NÅGON med ett annat syfte att bara överleva natten. Vi glömmer så lätt hur svårt det är att vara utanför och inte vara med. Det är sorgligt. Vi har plats för flera i våra hjärtan än vi tror. Vi har plats för att se fler med våra ögon än vi gör. Hitta din någon och gör den till någon speciell.


Natten gav mig en dikt:

Där förtvivlan möts av hoppet slår det gäss på livets vågor

Där stormar stillas av en lugnande hand föds tro på nytt

I regnets klagan över torra marker spirar fröet som du glömt

Vackra minnen finns i din spegelbild av ett liv

Lämna det bakom dig som inte längre ger men tar

Se solen gå upp i din inre horisont

Var där varje minut och känn hur du värmer dig själv

Låt ingen annans öde bli ditt liksom ingen annans fördom

Välj alltid ja och glädje före det som är så lätt

Vik inte undan, när tiden är svår behövs du som mest

Finns, var och lev

Du är viktig – du är viktig



Livsglitter är att leva och inte bara överleva! Du ÄR viktig!

Allt gott Mimmi

www.möjlighet.nu

www.mimmisblogg.se

OBS! Bild lånad från Google Images

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments