Gruppen Kent sjunger det så vackert i sin låt ”Utan dina andetag”

Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
När du inte ser på
Och genomskinlig grå blir jag
Utan dina andetag

Jag hoppas att du har någon som du känner så för. Att någon är så viktig för dig att det är värt att kämpa för det ni har. Att du får vara viktig för någon också. Jag har några omkring mig som jag inte kan leva förutan. Döden. Ja jag är nog rädd för den och ändå lugn inför den. Jag har vid två tillfällen i mitt liv stirrat den i vitögat. Rejält. Mitt livsglitter var för starkt – det var inte min tur då. Jag har BESTÄMT mig för att bli 104 år! Jag tänker leva loppan till dess!!

När jag för ett par veckor sedan låg på akutintaget på ett sjukhus i Dubai skiljde ett grått bomullsdraperi mig och den patient som låg i säng nummer 10. I sällskap med sin son var en kvinna intagen och blev min närmsta granne. Mannen som var son var nog i övre 60-årsåldern. Kvinnan såg jag inte, jag bara hörde henne. Hennes andetag var hest skrikande. I mitt yra och hjärnskakade tillstånd fick jag först för mig att någon tittade på en Youtubelänk i sin telefon som spelade upp terrorattacken där man av ondo sprayat ut gas som vedervärdigt nog tog livet av barn. Jag tyckte mig höra små barnaröster skrika sina sista läten i livet…men det var kvinnan som skrek. Tyst, hest, panikartat och med dödsångest. Var gång hon skrek sade mannen något med ”mamma” men på sitt språk. Det spelar ingen roll att jag inte förstod deras hemspråk – kärlek och skräck behöver inte översättas, det är ett universellt språk som alla förstår. Läkare rusade till kvinnan och hon fick ro ytterligare några minuter. Snart kom de hesa skriken igen följt av mannens panikartade kärleksförklaringar till sin mor.

När jag kom åter till mitt lilla bås efter min CT-skalle hade även barn-barn och barn-barns-barn kommit till kvinnan. Huvuden böjda mot golvet och glasartade blickar lät mig förstå att det inte var långt kvar för henne. De höll om varandra. De ville inte att denna kvinna skulle försvinna från dem. Hon var mycket gammal. Skör. Tunn. Hennes hud låg tätt kring skelett och var sådär näst intill genomskinlig med en ton av olivolja i pigmentet. Den svarta sjalen kring hennes huvud hade kommit lite på sned och ett grått långt hår visade sig under detta tyg. Rynkor gick runt ögon, panna, mun och på de händer som fått vara urmoder till fyra generationer. Jag hoppas att hennes rynkor är en minnesbank av skratt och känslor. Att hon fått leva ett fint liv. Att hon var redo att lämna över till de som nu måste leva med saknaden. Hon fick ta sitt sista andetag omgiven av de som bär hennes gener och låter hennes minne leva kvar i historier och tankar.

Där och då i min säng kom jag att tänka på denne man som såg så stark och livskraftig ut ändå är hennes ”lille son”. Han kanske är van att få ”vara liten” i hennes famn och nu skulle hon lämna honom. Han har fått vara stark inför sin son och denne son i sin tur inför sin. Denna kvinna hade fått höra sin sons första andetag och nu skulle han få höra hennes sista…

Jag är livrädd inför den dag då mina föräldrar ska få änglavingar. De är fantastiska och är redan som änglar på vår jord, de snällaste människor man kan tänka sig. Jag kan inte föreställa mig hur mitt liv kommer att bli utan dem. Med tanke på att mina föräldrar gör allt tillsammans…så antar jag att de även kommer att lämna jorden ganska samtidigt. De bär den där innerligheten tillsammans och är gjorda för att vara med varandra. Jag hoppas att jag får många många år till med dem. De är pigga och goa! Finns alltid för oss barn och barnbarn. Den dagen det är dags för dem att lämna oss och världen blir lite fattigare…så hoppas jag att jag fått sitta och hålla i deras händer. Att de får känna den trygghet av mig som jag får känna av dem. Ändå har jag haft den fantastiska lyckan att få ha dem med mig och nära mig länge. Jag har vänner som har förlorat sina föräldrar alldeles för tidigt. Jag är så ledsen för er skull! På något sätt är det ju den gången vi räknar med – de föräldrar som förlorar sina barn….ja det gör så ont i mig att ens tänka på det… min älskade änglamormor fick ju förenas med sin lilla ängel Runo när hon somnade in. Han drunknade när han var 4 år…min mormor slutade aldrig att sörja honom.

När mina barn var små (och fortfarande) oroade jag mig jättemycket för att de skulle lämna oss. Dexter var ju svårt sjuk som bebis och vi är enormt tacksamma över att han valde att stanna hos oss. I princip varje natt satte jag mig upp i full panik för att känna om de andades. De gjorde det – varje gång. Jag är enormt tacksam över att mina prinsar lever och min högsta önskan är att de får ett långt och lyckligt hälsosamt liv! Att de en dag kommer att sitta och hålla min 104-åriga hand, rätta till mitt lilagråa hår lite, pussa mig på pannan och säga ”Vi ses på andra sidan molnen mamma” gör ont i mig. Att lämna dem kommer att innebära en stor smärta, ändå är den ingenting mot de som måste låta sina barn gå före sig själv… ingenting kan mäta sig med min mormors sorg efter sitt barn, min fasters efter sin sons och mina vänner efter deras barn och alla andra som tvingats inse att livet måste fortsätta ändå…. Ingenting är värre än det sista andetaget från de man fått höra det första ifrån…..

För många år sedan när jag var i ett förtvivlat tillstånd efter Dexters sjukdom skrev jag den här låten.

Mamma du hade fel

Jag hade rätt

Himmelen är mycket blåare

På andra sidan

Mamma du hade fel

Jag hade rätt

Gud han hör allas bön

Men vissa kallar han hem

Lev nu inte mer i sorgen

Snälla minns mig precis som jag var

Tänk att livet det går vidare

I ditt hjärta finns jag kvar

Mamma du hade fel

jag hade rätt

ingen går ensam här

uppe hos änglarna

Mamma du hade fel

jag hade rätt

jag ser dig varje dag

och ler åt dina tankar

Mamma jag hade fel

du hade rätt

det gjorde inte ont

att lämna livet

Mamma jag hade fel

du hade rätt

kärleken

den når igenom rymden

Mamma, mamma

Din kärlek

Den når igenom rymden


Livsglitter – att låta varje andetag räknas!

Mina älskade prinsar – ni får aldrig, aldrig dö ifrån mig! Jag älskar er högre än allt annat. Tack för att jag får vara er mamma. Jag tar det inte för givet och jag värderar varje stund med er.

Allt gott Mimmi

www.möjlighet.nu

www.mimmisblogg.se

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments